Författare:
Boel Sandros, medicinsk skribent, Min Doktor
Med värmen kommer fästingarna. De vaknar ur sin vintervila när utetemperaturen är 5 grader eller högre, vilket innebär att fästingarna redan nu är aktiva i delar av landet. Fästingar är i sig inte farliga, men ungefär en fjärdedel av dem bär på borrelia, och någon procent är bärare av TBE-virus. Men forskningsstudier har visat att fästingar dessutom kan ha andra smittor i sig - och att det ofta finns mer än ett smittämne i en och samma fästing. Det här är några av våra mindre kända fästingburna sjukdomar:
Fästingfeber har länge varit en vanlig sjukdom hos hundar, hästar och andra djur. På senare tid har fästingfeber också uppmärksammats hos människor. Eftersom symptomen oftast är lindriga finns det troligen ett stort mörkertal över hur många som drabbas.
Sjukdomen orsakas av en bakterie som infekterar de vita blodkropparna. Typiska symptom vid anaplasmos hos människa är feber, frossa, huvudvärk, muskelvärk och allmän sjukdomskänsla. I de allra flesta fall läker infektionen av sig själv inom ett par veckor. Den kan även behandlas med antibiotika.
Babesia är en liten, encellig parasit som infekterar röda blodkroppar. Den utgör framför allt ett problem för kor, som kan få en sjukdom som kallas sommarsjuka. Antikroppar mot babesia har påvisats hos människor, men det är sällsynt att få sjukdomssymptom. Det är främst personer med nedsatt immunförsvar eller som har opererat bort mjälten som riskerar att bli sjuka i babesios. De får då malarialiknande symptom med feber och sönderfall av röda blodkroppar. I svåra fall kan babesios orsaka gulsot, rödfärgad urin och eventuellt njursvikt. Babesios behandlas med en kombination av olika sorters antibiotika.
Neoehrlichios är en annan sällsynt sjukdom som kan drabba personer med kraftigt nedsatt immunförsvar, och i synnerhet dem som saknar mjälte. Sjukdomen orsakas av en bakterie som angriper celler i blodkärlens väggar. I de flesta fall är infektionen helt symptomlös och läker ut av sig själv. Personer som har en kronisk sjukdom eller behandling som påverkar immunförsvaret kan dock få långvariga besvär, med inflammation i kärlen (vaskulit) och blodproppar. Neoehrlichios går över med antibiotikabehandling.
Rickettsier är en grupp bakterier som lever och förökar sig inuti celler. Gemensamt för rickettsierna är att de sprids via vektorer (organismer som bär på bakterierna men inte själva blir sjuka). En del rickettsier ger upphov till svåra sjukdomar, som till exempel tyfus, och de har löss, loppor och kvalster som vektorer.
Rickettsier som orsakar olika former av fläckfeber sprids däremot med fästingar. De här fästingsorterna förekommer i flera världsdelar, men lyckligtvis har de inte påträffats i Sverige. Dock har en annan rickettsie hittats hos svenska fästingar, nämligen Rickettsia helvetica. Den kan ge influensaliknande symptom, med feber, huvudvärk och värk i leder och muskler. Oftast är dock infektionen helt symptomlös. Rickettsia helvetica är känslig för samma slags antibiotika som de flesta andra fästingburna sjukdomar.
Harpest orsakas av den smittsamma bakterien Francisella tularensis. Namnet till trots kan harpest drabba många olika djurslag, men harar och smågnagare har lättast att bli svårt sjuka. Bakterien smittar på flera olika sätt: genom direktkontakt med ett smittat djur, via fästingar och myggor, genom förtäring av förorenat vatten eller smittade livsmedel, eller genom inandning av damm, exempelvis intorkat sekret från ett sjukt djur.
När människor smittas via mygg- eller fästingbett brukar ett oansenligt, ömmande sår uppträda vid bettstället, och lymfkörtlarna i närheten svullnar upp. Samtidigt ses symptom som feber, muskelvärk och påverkat allmäntillstånd. Om inte sjukdomen behandlas kan lymfkörtlarna bli mycket stora, och de kan även brista och tömma sig på var. Harpest behandlas med antibiotika.
Idag har vår vanliga fästing konkurrens av flera nya fästingarter. I Norrland breder taigafästingen ut sig alltmer, och varje år bär flyttfåglar med sig fästingar av släktet Hyalomma. Taigafästingen kommer ursprungligen från Ryssland, och där sprider den en allvarligare form av TBE än den som finns i Sverige.
Forskarna oroar sig för att flyttfågelfästingen i framtiden ska etablera sig i Sverige, eftersom den har förmåga att sprida många allvarliga smittor, däribland fläckfeber och Krim-Kongoblödarfeber. Detta kan bli verklighet inom några decennier, och i dagsläget pågår utveckling av både vaccin och läkemedel mot Krim-Kongoblödarfeber, för att vi ska vara väl förberedda om sjukdomen kommer hit.
Kontakta sjukvården om du känner dig väldigt sjuk och febrig någon vecka efter att du har haft en fästing, om du får en ringformig rodnad kring fästingbettet, eller får svår huvudvärk eller nackstelhet.
Hos Min Doktor kan du vaccinera dig mot TBE. De vacciner som används mot vårt eget TBE-virus skyddar även mot de allvarligare virusvarianterna från öst. Min Doktor kan också ge dig hjälp och råd om du planerar att resa utomlands och behöver skydd mot smittor som finns på resmålet.
I dagsläget finns det inget vaccin mot borrelia eller de mer sällsynta sjukdomarna. För att minska risken att smittas bör du därför se till att undvika fästingbett:
Klä dig i långbyxor och långärmad tröja när du är ute i naturen, och dra upp strumporna utanpå byxbenen.
Gå igenom kroppen direkt efter att du har kommit hem - fästingar brukar ta tid på sig att hitta ett lämpligt ställe att bita sig fast, så du har goda chanser att plocka dem medan de fortfarande kryper omkring.
Fästingar föredrar områden där huden är tunn, till exempel i knäveck, ljumskar, hårfäste eller bakom öronen. Ju snabbare du plockar bort en fästing desto mindre är risken att smittämnen ska hinna överföras. Nyp tag i fästingen med en pincett eller fästingplockare och dra rakt ut. Om det blir kvar mundelar eller andra fästingrester i huden är det ingen fara. Det tar kroppen hand om på några dagar. Tvätta området med tvål och vatten eller lite alsollösning.
Vissa insektsmedel kan vara effektiva även mot fästingar. På våra kliniker kan du köpa medlet MoskitoGuard, som minskar risken för både mygg- och fästingbett.
När det gäller harpest är det dessutom viktigt att inte ha nära kontakt med döda gnagare och harar. De kan ha dött av harpest och i så fall kan djurkroppen vara smittförande. Det räcker med en liten skråma i huden för att bakterien ska kunna orsaka infektion.